Drömmen om att vara smal...

Jag läste en bok i somras som var riktigt vidrig. Innehållet i boken var mycket tänkvärt och skrämmande. Boken jag talar om är Decembergatans hungriga andar av Ulrika Lidbo.

Jenny, en tjej på 14 år, tycker att hennes liv är helt tomt. Hon bor i Skåne med sina föräldrar och hennes felfria syster bor i Stockholm med man och barn. Jenny har under sommarlovet börjat grubbla på varför hon alltid blir vald som tredje sist på gympan och varför det aldrig är någon kille som vill hångla med just henne? Istället tar de alltid hennes snygga kompis Charlie. Jenny uppfattar sig som fet och äcklig och det är det ju ingen kille som vill ha. Men hon har en plan. Hon ska bli smal. När hon kommer tillbaka efter sommarlovet så ska alla se hennes nya smala jag! Hon påbörjar sitt superschema när hon under sommaren sitter som barnvakt hos sin syster. När hon kommer tillbaka hem fortsätter jakten på så lite kalorier som möjligt. De hungriga andarna är vargarna som "bor" i hennes mage och ylar efter mat. De tvingar henne till att äta, för att hon sedan ska kunna spy upp allt. Den onda cirkeln har börjat...

Hon tappar kontakten med Charlie och finner en ny vän i grannen Betty. En tjej som har kommit längre i jakten på att vara smal. Tillsammans gör de allt för att gå ner i vikt och hetsäter tillsammans enorma mängder mat, för att sedan spy upp allt! På varsin toalett!

Jenny har inga problem att ljuga för sina föräldrar och andra om vad som sker. Kilona rasar och det rullar på i rasande fart. Och det går snabbt utför... Det händer mycket innan Jenny inser vad det är hon håller på med.

Jag reagerade många gånger på föräldrarnas noll koll på Jenny, när jag läste boken. Varför tar det så lång tid innan de reagerar? Men det är en skrämmande, nutida tonårsvärld som beskrivs. Här finns mycket att diskutera om, både för vuxna och unga. Via massmedia översköljs vi dagligen om det perfekta idealet: så här ska du se ut, så här bantar du inför sommaren, size zero i klädstorlek m.m. Många gånger gör vi oss till för andra, som kanske aldrig bryr sig...

Glöm inte det: vi är perfekta som vi är!

/Christina